Kommunikationskurs

Nu går vi en kurs i kommunikation på Habiliteringen. Första tillfället hamnade vi på fel kurs. Habiliteringen har delat upp kursen på två grupper beroende på vart man är i kommunikationsutvecklingen. Vi tycker att det är jätte bra att dom har delat upp det så, för nu har vi massvis att ge varandra som föräldrar. Och det tror jag nästan är viktigare än att höra "proffsen" snacka.

Jag har kommit in i en stooor svacka nu igen. Men det är så det kommer att vara från och till tror jag. Varför jag är där nu har nog flera orsaker, bl.a. tror jag att det är för att vi går Kom I Gång (Habiliteringens kurs). Det väcks så mycket skuldkänslor inom mig.
Michael och jag är nyckeln till Fabians kommunikation. Det är viktigt med anknytning och det är viktigt med kommunikation. Utan kommunikation är man så låst. Du får inget språk, du kan inte göra dig förstådd, du kan inte tänka, du kan inte ens ta tillvara på din demokratiska rätt i vårt samhälle. Utan språk är du inte mycket. Är du fysiskt handikappad så är det "inga" problem, för de flesta går att lösa. Men har du inget språk och inte kan tänka så kan inga hjälpmedel i världen hjälpa dig med det. Alla har rätt till ett språk! Så även våran lilla Fabian.

Under Fabians första tid, kanske till och med första år, hade jag svårt att ta hand om honom på ett godtagbart och rätt sätt. Nu kommer alla som känner oss att protestera! Men ingen mer än Fabian och jag vet hur våra dagar såg ut när vi var ensamma. Jag gjorde det som jag var tvungen att göra med honom; mata, byta blöja och ge närhet. För det var det ingen annan som gjorde.
Resten av tiden, tills Michael skulle komma hem från jobbet, satt jag vid min dator och gjorde typ ingenting viktigt. Men Fabian fick hela tiden vara med. Ingen kunde sära på oss de första 10 måndagarna. Han skulle kunna drunkna i närhet, fysisk närhet alltså. Mer var det inte.

Det där andra. Det som alla gör automatiskt när de får en lite bebis i famnen, när man börjar kommunicera och prata gulligt med bebisen. På Habiliteringen kallar dom det för den "medfödda kursen". Den kursen försvann i samma ögonblick som jag träffade Fabian för första gången. När han låg där uppkopplad med en massa apparater som gav olika ljud ifrån sig.

Det känns som att Fabian har missat så mycket i sin kommunikation som jag aldrig gav honom när han var ett litet oskyldigt spädbarn och behövde lära sig hur man gör när man kommunicerar. Är det därför han är sen i sitt tal? Är det mitt fel??
Varför var det ingen som såg något? Alla visste hur jag mådde men varför gjorde ingen något? Varför gjorde inte jag något själv??

Nu är vi mitt uppe i ett super viktigt projekt. Vi kan jämföra det med att ro en båt.
Det finns flera sätt att ro båten i land. Vi har gått hur många kurser som helst på Habiliteringen sen vi blev inskrivna, det har varit väldigt bra eftersom varje kurs har gett oss något nytt till vår verktygslåda. Jag har gått en egen betald kurs om ordkunskap i Karlstadmodellen, jag har läst en massa, massa fakta och litteratur om kommunikation och AKK. Men jag ser mig mer som en icke praktiserande projektledare som försöker styra mina medarbetare hur dom ska ro båten på bästa sätt. För jag har inte det där sista som jag behöver och hela tiden söker jag ny kunskap för att kunna träna Fabians kommunikation. Och det är bl.a. detta som jag har så dåligt samvete för.

Men nu när jag tänkte efter lite efter gårdagens kurs så känner jag inte annorlunda, men på ett annat sätt. Vad hade hänt om jag inte hade "krävt" att alla i Fabians närhet ska lära sig tecken?? Då skulle han absolut inte varit på fjärde "trappsteget" på kommunikations trappan. När vi började med tecken så visste vi inte riktigt vikten med tecken och många var skeptiska till att behöva använda det, och tyckte det var onödigt. Men alla hjälpte oss och tog till sig det och gjord det bästa av det hela.

Men lite stolt är jag fattigt över att alla har hjälpt oss och Fabian. Utan er och oss skulle han inte vara där han är idag. Sen att han inte talar, vad gör det han kommunicerar i alla fall!

Kram så länge!!